Karriärvägledning?

Det är föräldramöte på dotterns gymnasium. Det andra för läsåret.

I höstas var vi ett stort gäng nyfikna och förväntansfulla föräldrar som samlades på det allra första föräldramötet för årskurs 1 på Rytmus. Jag gick därifrån överlycklig. Vilka lärare, vilken entusiasm, vilken glädje! Tänk vilken förmån att få gå i den skolan!

Nu är det alltså möte nummer två. Och nu är det allvar, för det är snart dags för de Individuella Valen.

Det är rätt mycket nytt. Det finns kurser som ger något som kallas Meritpoäng. Antagningsreglerna till högskolan är ändrade, så att de elever som går ”raka spåret”, dvs kör på för fullt genom hela gymnasiet, hamnar i den första (bästa) urvalsgruppen. (Har du kompletterat i efterhand på KomVux, eller gått på folkhögskola, hamnar du i andra urvalsgrupper.)
Allt detta känns hur som helst ganska långt fram i tiden, de går ju bara i ettan ännu.

Vi delas in i två grupper, och ”min” grupp börjar tillsammans med rektor och skolsköterska som berättar om elevvård, skolans syn på droger, kommande evenemang, utvecklingssamtal, nya rutiner för frånvarorapportering och så vidare. Och när ungarna blir myndiga får vi ingen mer information om de inte vill att vi ska ha det. Rektorn är så där lagom disträ och säger lite fel ibland. Det är rätt kul. Efter pausen ska vi ner till aulan och få träffa studievägledare och de lärare som har hand om de Individuella Valen.

Bland föräldrarna kan man märka att stämningen inte är lika nyfiken och entusiastisk som på mötet i höstas. Snarare spänd och "på hugget". Och de flesta väntar bara på mötets del två.

I pausen stöter jag ihop med L som är mamma till en av dotterns gamla dagiskompisar. Vi har inte setts sedan våra barn var runt 5 år. Nu möts de igen här, i musikvärlden. Som alltså är ganska liten. Vi hinner prata en hel del om ungarnas tankar och drömmar, idéer och planer innan vi blir infösta i aulan.

En förkyld musiklärare lägger på OH efter OH och förklarar kortfattat om kurser, poäng, valmöjligheter osv. Händer viftar i luften, och oroliga, upprivna föräldrar pratar i munnen på varandra och förstår inte varför inte kursbeskrivningarna har skickats hem till dem, och varför de inte ligger på hemsidan. Lärarna förklarar att alla elever har fått kursbeskrivningarna i ett kompendium, och att lärarna under nästa vecka ska kolla av valen med varenda elev och hjälpa dem tillrätta. Och vill man veta kan man bara be ungarna berätta.

- Men det blir ju bara andrahandsinformation! brister en pappa ut.

- Man vill ju gå igenom det ordentligt! säger en annan pappa.

Nu börjar det bli väldigt rörigt. Och då är det dags för den stressade studievägledaren att ta plats på scenen och dra allt om meritpoäng, antagningsregler till högskolan, allmän och särskild behörighet… Hon lägger också på OH efter OH och hon pratar fort. Väldigt fort. Efter att en mamma tagit fem minuter på sig att förklara varför studievägledaren bör prata långsammare, så att hon kan förstå informationen, blir den stackars studievägledaren ännu mer stressad och säger att joo, hon ska försöka, men vi är så sena och det är så mycket som ska sägas och…
Hon lyckas i alla fall sänka taltempot och byter bara OH varannan minut. Och vi får ett papper med information.

Under de följande fem minuterna blir hon avbruten ungefär 20 gånger med frågor från föräldrarna, om hur man ska tänka om man vill in på olika utbildningar. Hälften av frågorna är dessutom inte frågor utan påpekanden om att det här faktiskt borde finnas tillgängligt på hemsidan! (Det finns faktiskt på bl.a. högskoleverkets hemsida, har lärarna meddelat flera gånger.) Sen är tiden ute.

Då säger en mamma upprört att hon har ju inte fått veta ett enda dugg om meritpoäng och det var faktiskt därför hon kom hit!

Och allt står ju på det papperet vi just fått, men okej då, fem minuter men sen MÅSTE vi sluta för nästa föräldragrupp står och väntar utanför.
Och studievägledaren drar informationen som står på papperet och visar några nya OH.

- Kan vi boka tid hos dig för karriärvägledning? undrar en mamma.

När L och jag står och väntar på bussen pratar vi vidare om våra ungar, de gamla dagiskompisarna, och vad de vill göra sen, efter gymnasiet. L säger att sonen absolut vill fortsätta med musik. Det är bara det som gäller.

- Och man vill ju inte döda hans drömmar, säger hon med inte så lite ömhet och stolthet i rösten.

----

- Äh, säger dottern när jag berättar om mötet, det är bara såna där föräldrar som inte vill att deras barn ska gå estetprogrammet utan Sam-ekonomi eller nåt sånt.

- Har du bestämt vilka kurser du ska välja? frågar jag.

- Jag tänker passa på och välja så många musikkurser som möjligt när jag nu går på en musikskola, säger hon. Piano, och pop-/rockensemble. Kanske nåt mer instrument sen också.

Och jag tänker på hur bra hon trivs, och på alla de entusiastiska lärarna som var med i höstas, på den fina stämningen som verkar råda på skolan, och på att det är så få lärare som slutar. Och jag är så glad för hennes skull.

Karriärvägledning?
Nja...
Hellre levande drömmar.