Motstånd

- Du är lite dum du Lotta, sa Jonas. När jag måste ta medicin så bestämmer jag mig bara för att ta den, och så tar jag den.
- Jag är inte lite dum! sa Lotta. När jag måste ta medicin så bestämmer jag mig bara för att inte ta den, och så tar jag den inte! *

Jag funderar över motstånd.
Så lätt det är att strunta i det som man vet är bra för en för att man inte vill, inte ids, inte orkar…det är för jobbigt, tar för lång tid, kostar för mycket… Fast man mår så bra, fast det gör så gott. Så lätt att tänka: Jag gör det sen. I morgon. Nästa vecka. (läs: i princip inte alls. Aldrig). Varför tar det emot? Och varför är det så lätt att lyssna till den där rösten?

Motståndets röst. Ofta nyttig, stundtals livsviktig – som en varning för det farliga, det skrämmande: Akta dig! Gå inte dit! Då ska man ju lyssna. Annars är man lite dum.
Men lika ofta ljuder motståndets röst i bekvämlighetens tecken. Och då ska man inte lyssna.

Jag vet vad jag mår bra av. Det är ganska enkelt. Jag mår till exempel bra av att röra på mig. Framför allt mår jag bra av att gå långa promenader i måttligt raskt tempo, precis så där lagom fort att jag blir lite andfådd och fartvinden blåser om i tankarna så att de trillar lite huller om buller och de där trista envetna surtankarna får sig sina välbehövliga törnar. Det är en form av meditation som passar mig perfekt. Att det dessutom ger mig motion är en bonus. Jag mår bra till både kropp och själ.
Ändå är det så lätt att låta bli, så lätt att lyssna till motståndets röst.

För några år sedan hade jag den stora turen att få ett stipendium. Det innebar rent konkret att jag under en period kunde gå ner rejält i arbetstid och istället ge mitt låtskrivande och artisteri tid och energi. Och jag kunde styra min tid. Jag ”brödjobbade” två dagar i veckan, de andra dagarna ägnade jag åt mitt skapande. Och åt en del annat bra, som långa promenader till exempel. Måndagar, onsdagar och fredagar, när dottern gett sig av till skolan, promenerade jag i en timme. I ur och skur. Sen gick jag till gymet. Och därefter var det ”fri lek” - alltså skapande arbete.

Jag har aldrig mått så bra som under den hösten. Alla mina stress-symptom försvann. Jag sov på nätterna, jag var lugn och glad och som extra bonus gick jag ner i vikt – åtta kilo. Jag blev mig själv. Och mådde alltså helt fantastiskt.

Jag vet ju att en del av mitt välbefinnande berodde på att jag ostört kunde ägna mig åt mitt skapande utan att behöva oroa mig för om pengarna och tiden skulle räcka. Men promenaderna och gymbesöken hade en lika stor del. Och jag tror definitivt att de befrämjade skapandet, kreativiteten och de fria tankarna.

Så småningom tog stipendiepengarna slut och jag började jobba heltid igen. Jag behöll dock promenaderna och gymbesöken (nu förlagda till helger och kvällar). I alla fall till att börja med. Sen blev det motigare och motigare… och lättare och lättare att ligga kvar i sängen, sitta kvar i soffan, tänka att jag hinner inte, jag orkar inte, jag gör det sen, i morgon, nästa vecka… aldrig. Och långsamt fick stressen grepp om mig igen.

Jag har lyssnat till motståndets röst rätt länge nu. Det har varit extra lätt den här vintern när man måste ta på sig så mycket kläder och det är så mörkt på morgnarna och så mycket snö.

Men i morse lyssnade jag till förnuftets röst i stället. Den som säger: Du vet ju hur bra du mår. Och jag gjorde det. Jag gick ut, i nästan en timme. Sen kom jag hem, lugn och glad, och åt frukost i godan ro. Med tidningen framför mig, och radion på. Och jag mår bra. Jag mår så bra att jag tror jag gör om det, faktiskt. Ja, jag ska sluta lyssna till motståndets röst.

Jag bestämmer mig bara för att göra det, och så gör jag det.



*) Citatet kommer från Astrid Lindgrens Barnen på Bråkmakargatan.