Anna Döbling

Nystart

2010-09-06T16:23:00.005+02:00

Hösten är här.

Av många anledningar har det inte hänt så mycket här på bloggen på ett halvår eller så. Mer om det framöver. Det ska i alla fall bli ändring nu.

Nystart.

Jag har haft semester. Min längsta på flera år. Fyra underbara sommarveckor, fyllda av lättja, sol, värme, kärlek, musik och kreativitet. I stan, på landet. I parker, vid vattnet, på balkonger och i trädgårdar. Möten med sköna människor, massor av god mat. Tankar som fick tid på sig att mogna, kunde tänkas fritt och sväva runt så länge de ville innan de landade.

När det var dags att gå tillbaka till jobbet kände jag mig utvilad, lugn, glad. Sa till mig själv och andra att det här var den bästa semestern på många år. Just för att den var så kravlös. Just för att jag hade givit mig själv ledigt till och med från planerande. Låtit dagarna komma och gå, låtit saker hända, låtit mig följa med.
Det tog tre veckor. Sen blev jag sjuk. Min kropp och själ gick i strejk. Två veckors ofrivilligt ryggläge gav mig en tankeställare. Och jag funderade, och fattade beslut.

Så nu är det nystart.
Kick off.
För ett annat sätt att leva.

På resande fot

2010-02-18T19:52:00.001+01:00

Redan igår varnade man för snöovädret som skulle komma in över Götaland västerifrån. Vi lyckades hålla undan precis, men när vi kommit fram till Kristianstad satte det igång att snöa på allvar. Vi var väldigt glada att vi slapp köra i det vädret.

Jag är på resande fot. Det är promotionturné för det nya albumet. Vi började i Västerås och fortsatte till Eskilstuna, Norrköping, Tranås, Jönköping, Borås, Göteborg, Uddevalla, Varberg, Frillesås, Malmö, Vellinge och Kristianstad. I morgon bär det av till Växjö och sen till Stockholm igen.

Nu sitter jag i en salong på Hotell Sirius. Det är kväll, och snön vräker ner. Härinne är det lugnt och tyst. I mitt rum står resväskan, och gitarren i sitt fodral. Och i salongen sitter jag med laptopen i knät - det trådlösa nätverket räcker inte riktigt ända fram till mitt rum, men här funkar det. Nyss pratade jag med dottern i telefon. Allt var bra, sa hon.

I natt blir fjärde hotellnatten. Ännu en stad, ännu ett hotell. Ännu ett rum där många andra sovit före mig, där drömmar drömts, tankar tänkts, minnen väckts.

Det bor en resenär i mig. Det flyter nomadblod i mina ådror, jag har flyttargener. För jag gillar det här, det är något i själva resandet, detta att vara på väg, som känns märkligt hemtamt.

När jag var yngre bodde jag en period på Kungsholmen och jobbade vid Hötorget. Jag promenerade till jobbet varje dag – det tog ungefär 20 minuter. Och varje dag gick jag över Kungsbron och tittade ner på tågrälsen och Centralstationen och tågen som kom och gick. Och varje dag samma sug i magen, samma längtan efter att få åka med, få resa, iväg, att få vara på väg.

Jag kan fortfarande känna det där suget i magen när jag kommer in på Centralen.

Att vara på resande fot. Jag älskar det.

Men det ska bli skönt att komma hem.

Karriärvägledning?

2010-02-11T22:05:00.007+01:00

Det är föräldramöte på dotterns gymnasium. Det andra för läsåret.

I höstas var vi ett stort gäng nyfikna och förväntansfulla föräldrar som samlades på det allra första föräldramötet för årskurs 1 på Rytmus. Jag gick därifrån överlycklig. Vilka lärare, vilken entusiasm, vilken glädje! Tänk vilken förmån att få gå i den skolan!

Nu är det alltså möte nummer två. Och nu är det allvar, för det är snart dags för de Individuella Valen.

Det är rätt mycket nytt. Det finns kurser som ger något som kallas Meritpoäng. Antagningsreglerna till högskolan är ändrade, så att de elever som går ”raka spåret”, dvs kör på för fullt genom hela gymnasiet, hamnar i den första (bästa) urvalsgruppen. (Har du kompletterat i efterhand på KomVux, eller gått på folkhögskola, hamnar du i andra urvalsgrupper.)
Allt detta känns hur som helst ganska långt fram i tiden, de går ju bara i ettan ännu.

Vi delas in i två grupper, och ”min” grupp börjar tillsammans med rektor och skolsköterska som berättar om elevvård, skolans syn på droger, kommande evenemang, utvecklingssamtal, nya rutiner för frånvarorapportering och så vidare. Och när ungarna blir myndiga får vi ingen mer information om de inte vill att vi ska ha det. Rektorn är så där lagom disträ och säger lite fel ibland. Det är rätt kul. Efter pausen ska vi ner till aulan och få träffa studievägledare och de lärare som har hand om de Individuella Valen.

Bland föräldrarna kan man märka att stämningen inte är lika nyfiken och entusiastisk som på mötet i höstas. Snarare spänd och "på hugget". Och de flesta väntar bara på mötets del två.

I pausen stöter jag ihop med L som är mamma till en av dotterns gamla dagiskompisar. Vi har inte setts sedan våra barn var runt 5 år. Nu möts de igen här, i musikvärlden. Som alltså är ganska liten. Vi hinner prata en hel del om ungarnas tankar och drömmar, idéer och planer innan vi blir infösta i aulan.

En förkyld musiklärare lägger på OH efter OH och förklarar kortfattat om kurser, poäng, valmöjligheter osv. Händer viftar i luften, och oroliga, upprivna föräldrar pratar i munnen på varandra och förstår inte varför inte kursbeskrivningarna har skickats hem till dem, och varför de inte ligger på hemsidan. Lärarna förklarar att alla elever har fått kursbeskrivningarna i ett kompendium, och att lärarna under nästa vecka ska kolla av valen med varenda elev och hjälpa dem tillrätta. Och vill man veta kan man bara be ungarna berätta.

- Men det blir ju bara andrahandsinformation! brister en pappa ut.

- Man vill ju gå igenom det ordentligt! säger en annan pappa.

Nu börjar det bli väldigt rörigt. Och då är det dags för den stressade studievägledaren att ta plats på scenen och dra allt om meritpoäng, antagningsregler till högskolan, allmän och särskild behörighet… Hon lägger också på OH efter OH och hon pratar fort. Väldigt fort. Efter att en mamma tagit fem minuter på sig att förklara varför studievägledaren bör prata långsammare, så att hon kan förstå informationen, blir den stackars studievägledaren ännu mer stressad och säger att joo, hon ska försöka, men vi är så sena och det är så mycket som ska sägas och…
Hon lyckas i alla fall sänka taltempot och byter bara OH varannan minut. Och vi får ett papper med information.

Under de följande fem minuterna blir hon avbruten ungefär 20 gånger med frågor från föräldrarna, om hur man ska tänka om man vill in på olika utbildningar. Hälften av frågorna är dessutom inte frågor utan påpekanden om att det här faktiskt borde finnas tillgängligt på hemsidan! (Det finns faktiskt på bl.a. högskoleverkets hemsida, har lärarna meddelat flera gånger.) Sen är tiden ute.

Då säger en mamma upprört att hon har ju inte fått veta ett enda dugg om meritpoäng och det var faktiskt därför hon kom hit!

Och allt står ju på det papperet vi just fått, men okej då, fem minuter men sen MÅSTE vi sluta för nästa föräldragrupp står och väntar utanför.
Och studievägledaren drar informationen som står på papperet och visar några nya OH.

- Kan vi boka tid hos dig för karriärvägledning? undrar en mamma.

När L och jag står och väntar på bussen pratar vi vidare om våra ungar, de gamla dagiskompisarna, och vad de vill göra sen, efter gymnasiet. L säger att sonen absolut vill fortsätta med musik. Det är bara det som gäller.

- Och man vill ju inte döda hans drömmar, säger hon med inte så lite ömhet och stolthet i rösten.

----

- Äh, säger dottern när jag berättar om mötet, det är bara såna där föräldrar som inte vill att deras barn ska gå estetprogrammet utan Sam-ekonomi eller nåt sånt.

- Har du bestämt vilka kurser du ska välja? frågar jag.

- Jag tänker passa på och välja så många musikkurser som möjligt när jag nu går på en musikskola, säger hon. Piano, och pop-/rockensemble. Kanske nåt mer instrument sen också.

Och jag tänker på hur bra hon trivs, och på alla de entusiastiska lärarna som var med i höstas, på den fina stämningen som verkar råda på skolan, och på att det är så få lärare som slutar. Och jag är så glad för hennes skull.

Karriärvägledning?
Nja...
Hellre levande drömmar.

Motstånd

2010-02-06T13:44:00.011+01:00

- Du är lite dum du Lotta, sa Jonas. När jag måste ta medicin så bestämmer jag mig bara för att ta den, och så tar jag den.
- Jag är inte lite dum! sa Lotta. När jag måste ta medicin så bestämmer jag mig bara för att inte ta den, och så tar jag den inte! *

Jag funderar över motstånd.
Så lätt det är att strunta i det som man vet är bra för en för att man inte vill, inte ids, inte orkar…det är för jobbigt, tar för lång tid, kostar för mycket… Fast man mår så bra, fast det gör så gott. Så lätt att tänka: Jag gör det sen. I morgon. Nästa vecka. (läs: i princip inte alls. Aldrig). Varför tar det emot? Och varför är det så lätt att lyssna till den där rösten?

Motståndets röst. Ofta nyttig, stundtals livsviktig – som en varning för det farliga, det skrämmande: Akta dig! Gå inte dit! Då ska man ju lyssna. Annars är man lite dum.
Men lika ofta ljuder motståndets röst i bekvämlighetens tecken. Och då ska man inte lyssna.

Jag vet vad jag mår bra av. Det är ganska enkelt. Jag mår till exempel bra av att röra på mig. Framför allt mår jag bra av att gå långa promenader i måttligt raskt tempo, precis så där lagom fort att jag blir lite andfådd och fartvinden blåser om i tankarna så att de trillar lite huller om buller och de där trista envetna surtankarna får sig sina välbehövliga törnar. Det är en form av meditation som passar mig perfekt. Att det dessutom ger mig motion är en bonus. Jag mår bra till både kropp och själ.
Ändå är det så lätt att låta bli, så lätt att lyssna till motståndets röst.

För några år sedan hade jag den stora turen att få ett stipendium. Det innebar rent konkret att jag under en period kunde gå ner rejält i arbetstid och istället ge mitt låtskrivande och artisteri tid och energi. Och jag kunde styra min tid. Jag ”brödjobbade” två dagar i veckan, de andra dagarna ägnade jag åt mitt skapande. Och åt en del annat bra, som långa promenader till exempel. Måndagar, onsdagar och fredagar, när dottern gett sig av till skolan, promenerade jag i en timme. I ur och skur. Sen gick jag till gymet. Och därefter var det ”fri lek” - alltså skapande arbete.

Jag har aldrig mått så bra som under den hösten. Alla mina stress-symptom försvann. Jag sov på nätterna, jag var lugn och glad och som extra bonus gick jag ner i vikt – åtta kilo. Jag blev mig själv. Och mådde alltså helt fantastiskt.

Jag vet ju att en del av mitt välbefinnande berodde på att jag ostört kunde ägna mig åt mitt skapande utan att behöva oroa mig för om pengarna och tiden skulle räcka. Men promenaderna och gymbesöken hade en lika stor del. Och jag tror definitivt att de befrämjade skapandet, kreativiteten och de fria tankarna.

Så småningom tog stipendiepengarna slut och jag började jobba heltid igen. Jag behöll dock promenaderna och gymbesöken (nu förlagda till helger och kvällar). I alla fall till att börja med. Sen blev det motigare och motigare… och lättare och lättare att ligga kvar i sängen, sitta kvar i soffan, tänka att jag hinner inte, jag orkar inte, jag gör det sen, i morgon, nästa vecka… aldrig. Och långsamt fick stressen grepp om mig igen.

Jag har lyssnat till motståndets röst rätt länge nu. Det har varit extra lätt den här vintern när man måste ta på sig så mycket kläder och det är så mörkt på morgnarna och så mycket snö.

Men i morse lyssnade jag till förnuftets röst i stället. Den som säger: Du vet ju hur bra du mår. Och jag gjorde det. Jag gick ut, i nästan en timme. Sen kom jag hem, lugn och glad, och åt frukost i godan ro. Med tidningen framför mig, och radion på. Och jag mår bra. Jag mår så bra att jag tror jag gör om det, faktiskt. Ja, jag ska sluta lyssna till motståndets röst.

Jag bestämmer mig bara för att göra det, och så gör jag det.

*) Citatet kommer från Astrid Lindgrens Barnen på Bråkmakargatan.

Nippertippan

2010-02-01T22:01:00.010+01:00

Jag har en inre nippertippa. En Glamour Girl, en ytlig och flärdfull fashionista med smak för guldkanter och glitter. Hon älskar höga klackar, smink, smycken och nya kläder, champagne och ostron och skumbad, ansiktsbehandlingar, manikyr och massage, och shopping och modetidningar, Komplimanger ger henne glädjerysningar.
Nippertippan är expert på att göra modefynd. Hon hittade t ex en Gucciväska för 300 spänn i en tjusig second hand-butik på Östermalm. Och gissa om hon var lycklig när hon fick följa med F och VIP-shoppa ur H&M:s Jimmy Choo-kollektion...

Drygt 20 år som singelmamma med extremt liten budget och fokus på barnens behov har lärt mig hur jag ska tillfredsställa Nippertippans önskningar med små medel.
Dior-solglasögon (kopior) för 10 euro?
- Ja tack! säger Nippertippan förtjust.
Rea på Åhléns. Ett nytt nagellack för 20 kronor?
- Gärna! strålar Nippertippan.
Ett glas bubbelvin?
- Åh, vad lyxigt! viskar Nippertippan lyckligt.

Nu är det riktig vinter. Jag gillar snön, kylan och den bleka vintersolen. Jag har fårskinnsfodrade UGGs, dunjacka, en varm halsduk och en bra mössa. Tjocka vantar, och till och med benvärmare. Jag fryser inte.
Men Nippertippan är inte glad. Man kan inte ha högklackat för trottoarerna är isiga. Håret är konstant elektriskt. Huden är torr som fnöske och läpparna är nariga. Dessutom är det jobb, jobb, jobb just nu, massor att göra, budgeten är jättetajt och det finns absolut inget utrymme för shopping whatsoever. Nippertippan deppar.

Jag förstår att hon behöver få sitt, så förra lördagen hade jag planerat fint: på förmiddagen Forsgrenska badet med solarium, bastu, dusch och skrubb, raka benen, hårinpackning... sen ner på stan, gå i affärer, köpa tulpaner på Hötorget, och så avslutningsvis en riktigt god middag – med champagne!
Det började inte så lyckat. På Forsgrenska badet var det fullt med folk och bara kallvatten i duscharna. Det var kö till solariet och hela duschrummet luktade avlopp från toaletterna. Nippertippan tog det med jämnmod och efter en knapp timme kom varmvattnet tillbaka, solariet blev ledigt och allt kunde göras som planerat. Stanken från toaletterna fick man helt enkelt stå ut med.
Därefter bar det av ner på stan (låt vara i UGGs och dunjacka) och resten av dagen avlöpte planenligt: affärernas utbud granskades, tulpanerna köptes, middagen lagades och champagnen korkades upp. Nippertippan njöt, renskrubbad och väldoftande med blankt hår.

Men sen blev jag sjuk. En envis förkylning fjättrade mig vid sängen i nästan en vecka. Jo, jag borstade tänderna och höll mig hjälpligt ren, men jag var rejält däckad. Hade fruktansvärt ont i huvudet, sov mycket. Orkade inte äta. Konsumerade Alvedon och te i kopiösa mängder.

Idag åkte jag till jobbet, på darriga ben. Jag har varit vackrare, det kan jag säga. Hyn är blek i en ton som drar mot grått, näsan är röd och fnasig, jag har flera fula blemmor på hakan och i pannan, och ett stort förkylningssår på överläppen. Håret är stripigt, skitigt och glanslöst. Man får jobba för att gilla läget.
Jag kämpar på, men Nippertippan kroknar.
- Men du kan sminka dig, försöker jag.
- Det finns bara fult och gammalt smink, snyftar Nippertippan.
Det är sant, tyvärr. Dessutom glömde jag min minsta sminkväska på Forsgrenska, den som jag brukar ha i handväskan, så nu finns varken läppstift, läppenna eller nagellack.
Nippertippan är otröstlig.
Dags för katastrofplanen.
- Skumbad? lockar jag. Med tända ljus och fin musik? Lite mörk choklad?
- Okej då, säger Nippertippan sorgset.
- Du kan lägga en ansiktsmask också, försöker jag.
- Jaa, säger Nippertippan tveksamt, med lite gladare röst.
Jag spelar ut trumfkortet:
- Och sen kan du titta i H&M:s vårkatalog!

En timme senare är jämvikten återställd. Brasan sprakar i kakelugnen. Jag dricker te och tittar ut genom fönstret på snön och den mörka himlen. På trottoaren stretar en tant och en hund i snömodden, i motvinden.

Äh, va fan, tänker jag. I morgon köper jag ett nytt läppstift.

Juliette, Juliette & Jules

2010-01-30T14:55:00.011+01:00

Igår kväll sände SVT ett timslångt program om den franska sångerskan Juliette Gréco. ”De säger att jag har sjungit i 60 år” säger hon från scenen vid en konsert 2009. Och hon fortsätter: ”För länge sen la jag min hand i er. Ni har inte släppt den. Tack.”
Det var ett underbart program, ett porträtt ur många synvinklar även om hon som hon själv säger ”inte berättar allt”. Men det som hon i alla fall berättar räcker långt.
(Se själva. Programmet ligger kvar på SVTPlay till den sista februari.)

Juliette Gréco är en fantastisk artist som jag beundrar, och hon är en av förgrundsfigurerna i den franska chansontraditionen som jag älskar och har inspirerats av i mitt eget skapande.
Hon har även en speciell betydelse för mig och mina vänner A och S:

Det var sent nittiotal och S jobbade fortfarande kvar på Magnus Ladulås. Vi var där och åt middag, A och jag, och sen blev vi sittande kvar. S slutade jobba och krogen stängde. Vi drack vin och pratade drömmar.

- Okej, sa A. Jag vill vara Juliette Gréco och gå bland höstlöven i Paris i en lång svart kappa.

A och jag hade sett Juliette Gréco på TV. Ett program om fransk chanson, alla de stora var med och Juliette gick bland höstlöven i Jardin du Luxembourg nån gång på 70-talet, klädd i lång svart kappa, med det långa mörka håret svepande runt axlarna och de stora mörka ögonen inramade av massor av svart eyeliner. Hon var sagolikt vacker. Det var mulet väder, något annat hade varit otänkbart. Hon såg sorgsen ut, tragisk och mystisk.
Och man förstod: Där går en stjärna.

- Jag vill också vara Juliette Gréco, sa jag.

För jag kunde plötsligt inte tänka mig nåt mer underbart än att få vara en fransk chansonstjärna med svart eyeliner på 70-talet i Paris. Tragisk. Bland höstlöven.

- Okej, sa A generöst. Du kan också få vara Juliette Gréco.

- Juliette & Juliette, sa S. Vi log belåtet.

- Jag med, sa S efter en stund. Jag vill också vara Juliette Gréco!

Men så långt sträckte sig inte A:s generositet.

- Okej, men du kan inte vara Juliette Gréco, sa hon till S. Du är ju kille.

S såg lite snopen ut och jag ville trösta honom.

- Jag vet, sa jag, du kan vara Jules Gréco! Juliette, Juliette & Jules, det blir perfekt!

S såg glad ut igen och A gillade min idé. Vi gick faktiskt igång på den alla tre, och snart kom vi på att vi kunde göra en egen film: Juliette, Juliette & Jules.
Svartvit, förstås, filmad i motljus och gärna i duggregn, bland de vissna höstlöven i Jardin du Luxembourg. Vi skulle ha svarta kläder, och det skulle finnas med en massa halvt dolda hintar till vår sorgliga barndom – i en sekvens skulle S till exempel stå och sorgset studsa en boll medan man i bakgrunden skulle se en tom gunga vagga av och an i vinden bredvid vilken A och jag skulle hoppa hopprep. Allt i slow-motion. Sen skulle det bli ett klipp till tre barn i gammaldags kläder som (också sorgset) långsamt skulle röra sig på en lekplats, som att de var utan mål i livet. Kontrasten mellan barnen i vita kläder och de vuxna i svarta kläder skulle framstå som väldigt symbolisk, speciellt som vi skulle göra samma saker.
Det skulle vara en stumfilm förstås. Och ingen text, utom kanske titeln och eftertexterna. Man skulle liksom förstå allting ändå. Jag tog på mig att skriva musiken – piano, cello… kanske en harpa… Långsam, vemodig. Spröd, men känslomässigt stark.

Vinet flödade, kreativiteten stod på topp, idéerna blev vildare och vildare och till slut hade vi en hel serie kortfilmer planerade: Juliette, Juliette & Jules i Paris, i London, i Rom, i New York, i Stockholm (då skulle vi filma ute på Drottningholm, i parken), i Tokyo… ja, hela världen över. Alla likadana till innehållet, bara filmade på olika platser.
Och sen: filmfestivaler, nyskapande, briljant, cred, cred och röda mattor, limousiner… och nånstans där hade klockan hunnit bli alldeles för mycket, så S larmade på och låste och vi gick hem.

Vi åkte i alla fall till Paris tillsammans, hösten 2005 tror jag det var. Vi åkte en söndag, med Ryanair. Löven hade inte fallit än, solen sken och luften var krispig och klar. Vi hade jeans och T-shirts och skinnjackor och A och jag hade handväskorna förnuftigt hängande snett över magen. Vi delade ett trebäddsrum på ett litet hotell i Maraiskvarteren. A fick blodsockerfall i närheten av Jardins des Luxembourg, efter att hon gått lös på hotellfrukostens croissantbuffé på morgonen. Kaffet kostade 50 kronor koppen och när vi skulle gå på museum var det stängt för det var måndag. Jag köpte ett par örhängen. Dagen efter åkte vi hem.

S hade med sin kamera och tog massor av kort och när A sen fick se dem sa hon bara:

- Okej. Du ska ALDRIG mer få fotografera mig.

En påminnelse

2010-01-29T15:50:00.001+01:00

Förkyld på fjärde dagen ligger jag i sängen med datorn i knät. Surfar. Går in på Facebook. Kollar mail. Går in på Facebook. Kollar mail. Har lite småtråkigt. För sjuk för att jobba, gå ut eller göra andra nyttigheter. För frisk för att bara sova eller dåsa. Otålig. Rastlös.

Går in på min gamla blogg. Klickar mig fram bland inläggen, som är från 2007 och 2008. Läser. Och nånting händer: Lusten infinner sig. Mycket tveksamt och försiktigt, men den kommer. Tassar in, ser sig om och känner igen sig. Tar sin plats i det välbekanta rummet inuti mig. Och jag känner den, och känner igen den. Lusten till orden, formuleringarna, berättandet. Jag har längtat efter den ganska länge, den har skymtat ibland men jag har inte lyckats locka fram den, jag har haft fullt upp med att jaga efter så mycket annat. Här är den nu. Välkommen!

Det som bland annat har fyllt min tid är arbetet med lanseringen av mitt nya soloalbum. Som fri kulturarbetare med egen skivproduktion har jag bråda dagar under en sån period. Det räcker alltså inte med att jag skriver texterna och musiken och sjunger, utan jag styr också upp inspelning, layout, pressning, promotion… Hektiskt, men också väldigt roligt för det mesta.

Mitt nya album har varit på gång i två år, till och med ännu längre om man räknar från tankestadiet. Det är mycket energi, tid, kreativitet – och inte minst pengar – som har investerats under den tiden. Och nu är det alltså äntligen dags för släpp. Ut på marknaden, bland alla tusentals andra som arbetar med samma saker: att försöka sälja sina produkter. Konkurrens. Armbågar. Taktik.

Och det är så lätt att gå vilse i den här djungeln, så lätt att stirra sig blind på spellistor, TV-framträdanden, radiospelningar, försäljningssiffror. Så svårt att låta bli att jämföra sig med andra. Så svårt att hålla balansen.

Det är då det är nyttigt att komma ihåg vad som är viktigt i sammanhanget. Varför gör jag det här egentligen? Vad är det som driver mig? Vad är det som verkligen har betydelse?
Tack vare förkylningen fick jag svaret: Lusten. Lusten till orden, till musiken, till berättandet. Lusten - och glädjen.

Så enkelt är det. Tack för påminnelsen.